Strejken som aldrig vill ta slut

Irma fortsätter envist sin matstrejk, om än i mindre skala än förut. Jag har lagt ner amningen dagtid för att tvinga henne att äta riktig mat. Tanken är att hon ska bli mättare och klara natten utan att vakna stup i kvarten. Detta funkar sådär. Jag verkar mest ha skapat en enorm bröstfixering hos Irma och hon blir alldeles till sig så fort hon får se minsta skymt av brösten. Men vi kämpar på! Hon har knappt en månad på sig att avveckla sin vana och istället koncentrera sig på att lära sig gå. Ettårsdagen närmar sig med stormsteg och hennes far börjar bli smått stressad av dotterns oförmåga att klara av de enklaste saker... Själv tycker jag det är rätt skönt då det kräver mindre av den som passar så länge ungen kryper. Eller släpar sig, som i Irmas fall. Hon har fått förhårdnader och skrapsår på fötterna av allt hasande och är alltid täckt av ett grått dammlager. Tanterna på lekplatsen skakar i kapp med sina huvuden och undrar nog om hon kommer överleva denna misshandel månaden ut. Själv tycker jag det är elakare att binda fast henne i vagnen och vägra släppa ner henne på marken.