Jag blir hellre jagad av vargar...

...än går på konstutställning med min son! Jag spenderade lördagseftermiddagen med två mycket bakfulla män (som efter klubbande även gått på kinesiskt fisk-badhus och kommit hem kl 6 samma morgon), två understimulerade energiknippen och ett "paket", oförmöget att röra sig, hängandes i sele på ryggen. Vi gick runt och tittade på en massa konst, både ute och inne, och fick ha stenkoll på Massimo under hela tiden. Kom undan med två krossade lampor på en uteservering och det får man väl vara nöjd med...

Vårkänslor

Det är så vi ser ut, hela familjen, när vi trecker runt på helgerna! Fullastade moppar, här på väg hem efter söndagens fotbollsträning i fantastiskt vårväder.

Peter på besök

Efter att ha besökt Shanghai, Busan och Tokyo avslutade Peter Thomsen sin semester med 4 dagar hos oss i Peking. Vi kände knappt varandra innan han kom, hade bara träffats på gemensamma vänners fester, och eftersom han är dansk har språket alltid varit lite av en barriär. Men inte denna gången! Det var så trevligt att ha honom här! Peking visade sig från sin bästa sida med fantastiskt vårväder vilket så klart bidrog till glada människor och fulla uteserveringar. Marcel tog ledigt från jobbet på fredagen då vi åkte ut till Muren för lite naturupplevelse. Denna gången gick vi en sträcka där den inte är renoverad och det såg mer ut som en liten skogsstig än en tjock mur på sina ställen.

Eftersom vi åkte med vår gamla vanliga turguide ingick det sedevanliga stoppet på silkesfabriken och teprovningen. Nästa gång hoppas vi kunna skippa detta och KÖRA SJÄLV!

En sån skulle man ha...

...eller något liknande? Nu när KÖRKORTET äntligen är fixat väntar jag bara på att Marcel ska komma hem med något läckert litet fordon i kvinnlig stil så att jag kan matcha alla andra hemmafruar i vårt område. I garaget finns nämligen bara glänsande bilar av fina modeller och nya årgångar (förutom våra små moppar!), alla värda en förmögenhet. Nej, känner jag min make rätt blir det en Volkswagen från första halvan av 90-talet, kanske med centrallås? Och servostyrning, om man har tur?

Söndag med familjen Debbie

Igår hade vi en heldag med Debbie, Stephen och barnen. Länge har vi längtat efter koreansk mat och vad kan då vara bättre än att låta experterna ta en med ut på söndagsmiddag? Vädret var underbart och efter maten följdes vi åt för att titta på när Massimo spelade boll. Utanför sporthallen på Brittiska Skolans skolgård hölls ett indiskt jippo med mat och försäljning av tingeltangel. Vi stannade ett bra tag och lekte och lät barnen ohämmat äta så mycket spunnet socker de ville. Blev en hel del...

Efter fotbollen promenerade vi in till stan och fikade i vårsolen. Riktigt skönt!

God jul?

Fröken klumpfot

Förra helgen bröts årets nyårslöfte att besöka minst en ny restaurang i veckan. Denna helg hade vi planerat att ta igen förlusten och bokat in Zhang Ayi som barnvakt fredag kväll för att gå på fint matställe med Jill, Mike, Rebecca och Simon. Fredagsmyset var i full gång här hemma med plättor, chips, iste och film. 45 minuter innan avfärd bestämde sig Isabella för att festa till det ytterligare och ta en liten svängom med Irma på ryggen - OCH med rullskridskor på fötterna! Ingen vidare kombination som givetvis resulterade i att båda damp i golvet. Irma tjöt, benet svullnade upp och hon vägrade lämna min famn. När Zhang kom hade hon dock lugnat ner sig och lekte fint med de andra på golvet. Vi, ansvarsfulla föräldrar, fullföljde därför middagsplanen och lämnade huset för en helkväll (som blev mycket trevlig!).

Irma hade somnat strax efter att vi gått men vaknade så klart när dörren öppnades. Blev ingen vidare skönhetssömn under natten med en orolig och gråtande sjukling som bökade runt bland lakanen. Nu på förmiddagen trotsade vi därför en sandstorm från Gobiöknen som dammat ner hela Peking och tog oss till doktorn för att konstatera en fraktur på smalbenet. Gips i 4 veckor är vad hon har framför sig och för första gången på väldigt länge är jag tacksam för att värmen dröjer i Peking.

Fäggranna vårtecken

I lördags trodde vi för en kort sekund att våren var kommen. Solen sken från en "så-blå-som-den-kan-bli-här"-himmel och det var alldeles vindstilla. Efter ett besök på Pekings Planetarium (ingen höjdare eftersom barnen var för små och ingen info fanns att läsa på engelska) gav vi oss ut på en moppetur för att leta
ny cykel till Massimo. Vi fann en på en liten marknad där en mängd vårtecken i form av utomhusleksaker gick att införskaffa. Irma var lyrisk över alla blinkande färgglada fordon i plast, den ena fräckare än den andra. En "normal" trehjuling gick inte att finna någonstans.

Tyvärr blev det åter igen snö på söndagen. Det är så trist att man kan dö! Antagligen kommer det att gå från vinter till högsommar på ett par veckor och någon vår är knappast att hoppas på.

Körkortsdrömmar

Jag tog körkort ett par veckor innan jag fyllde 19 år. Då togs lektionerna i Landskrona, på en liten körskola där alla kände alla. Teoriboken innehöll mycket information om regler och bestämmelser för hur det går till att köra bil i vårt land. Det var väl inte precis kul att läsa, men svaren på frågorna var iallafall logiska och det fanns ett visst mönster i systemet. Efter ett lyckat testresultat tänkte jag att detta är en grej man bara gör en gång i livet, men tji fick jag!

Idag, 16 år senare, sitter jag här med ett TOTALT misslyckat körskoleprov. För att få köra bil i Kina räcker det nämligen inte med ett internationellt körkort (och tur är nog det för här körs det inte precis efter samma regler som hemma!). Man måste ha ett inhemskt förarbevis och blir godkänd genom att svara rätt på 90 av 100 trafikfrågor. Det tillkommer dessutom en massa komplicerat pappersarbete så därför anmälde jag mig till en något mer anonym körskola än den i Landskrona. Efter flera kvällars korvstoppning med ibland helt galen information (vad sägs tex om denna: om bilen hamnar i vattnet skall föraren trä en plastpåse över huvudet och knyta åt ordentligt runt halsen.) var det i morse äntligen dags för mig att prova lyckan. Tillsammans med grannen blev jag körd till den statliga inrättningen för det datoriserade provet. Tiden var knapp, 45 min, och jag fick verkligen lägga på ett kol för att hinna med. De första 30 frågorna var påståenden där man skulle fylla i rätt eller fel med hjälp av symboler i form av en bock och ett kryss. För mig är bocken det självklara tecknet för fel - MEN tydligen inte i Kina för jag fick fel på ALLA frågorna. Bocken står för rätt och krysset för fel. "Trösten" är att jag hade 13 fel på resten och alltså misslyckats i vilket fall som helst. Men visst är det klassiskt! Vi tänker så olika...

Jag har redan fått ett ny testdatum: samma tid nästa vecka. Körskoleboken ligger uppslagen på köksbordet bredvid min kinesiska läxa. Svårt att veta vilken man ska välja... Eller inte. Jag tror jag tar med mig Irma ut i solen istället...

Zhang Ayi

Sedan några veckor tillbaka är Zhang ayi Irmas nya barnvakt. Hon kommer tre förmiddagar i veckan och ser därmed till att jag kommer iväg till kinesiskan i tid. Utan henne här hade jag haft mycket lättare för att skubba...(har bara hänt en gång än så länge!) För mig är det FANTASTISKT att komma hem till ett rent hus, ett välvikt tvättberg och en sovande Irma. Hur lyxigt som helst! Dessutom har det hänt något med Irmas bebispråk den sista tiden. Hon ljudar de mest konstiga läten, rena kinesiskan i mina öron, och antagligen är det just det det är.

Zhang ayi har två barn, vilket inte är så vanligt i Kina. Tonårssonen bor här i Peking tillsammans med föräldrarna medan deras lilla 2-åriga dotter lever med sina mor-och farföräldrar i deras hemby utanför Shanghai. Under det kinesiska nyåret reste Zhang ensam hem för att träffa henne och hon var så glad dagarna innan resan. Maken och sonen stannade kvar här eftersom resan för alla tre kostade för mycket. Nu dröjer det ett helt år till nästa gång hon ser sin flicka igen och hon vill helst inte prata om det. Detta känns så hemskt. Här passar hon vår 2-åriga tjej, leker, matar, busar och tröstar, när det egentligen skulle vara hennes egen dotter hon tog hand om. Sorgligt.

Final!

I söndags kulminerade nyårsfirandet och staden exploderade i färg och rök. Skillnaden från förra året var att vi nu deltog i denna enorma konsumtionskarusell. Marcel hade försett sig med smatterband och annat smått och gott och tillsammans med våra grannar gick vi ner till floden för att avfyra de medhavda raketerna. Åter igen fick jag känslan av att befinna mig mitt i en krigszon, alltså ingen trevlig upplevelse alls! Men det fanns de som tyckte föreställningen var mycket, mycket spännande...
Åskådarna i iskall februarinatt. Precis när vi trodde våren var kommen drog en mindre snöstorm förbi och förpestade på nytt tillvaron i Peking. Suck. Idag är det mesta borta men termobyxor och långkallsonger får stanna i garderoben tills vidare.