Stupaskogen

På vägen ner från Tanzhetemplet stannade vi till för att ta en titt på Stupaskogen. Det är en stor samling tegelstupor som poppar upp som svampar mitt bland träden. Alla ser olika ut och restes till minne av munkar som på något vis utmärkt sig från 1100-talet och framåt. Jättevackra! Det var bara vi där och i den fina kvällssolen blev platsen magisk.

Barnen ville inte alls hoppa ur bilen för att titta på gamla stenstolpar. Men så fort vi kommit innanför den gamla porten vaknade de till liv och började leka som aldrig förr. För våra "stadsungar" är skogen exotisk och inget som besöks speciellt ofta i Peking (kanske för att den inte finns så nära till hands). Tror de hade glömt hur kul man kan ha med pinnar, löv och annat spännande. På tunnelbanan hem en stund senare kändes det bra att ha varit ute i naturen en hel dag och att ha fått andats in relativt frisk luft. Det är då man märker hur mycket man saknar Sverige och tillgängligheten till all den fina natur vi har där. Då får iallafall jag hemlängtan!

Energiladdning

Disigt vinterväder gjorde nästan att vi stannade hemma idag. Men ibland sker det omöjliga! En liten kraftansträngning senare (efter påbyltande av vinterkläder, taxi till tunnelbanan, 45 min på tåget, uppraggning av svarttaxi vid ändstationen och ytterligare 45 min slingrig bilfärd ut ur kolfabrikernas dimmiga förortsområde) nådde vi äntligen vårt mål : Tanzhetemplet. Det var verkligen mödan värt att ta sig hit upp! Himlen fick en blåare nyans, luften kändes friskare och jag bara väntade på att Skogs-Mulle skulle dyka upp bakom en av de många Buddha-statyerna. En riktig skogsutflykt blev det! Skillnaden märktes mest på matsäcken där de traditionella ostsmörgåsarna och den termosvarma chokladen bytts ut mot "instant nudels".

En påhittad saga om vilda tigrar fick igång trötta ben och barnen skuttade runt på de branta stigarna upp för bergen som aldrig förr. Det hela slutade tyvärr i tragedi då vi upptäckte att Irma tappat sin mössa i "tigerburen". Då hade vi hunnit ner till parkeringsplatsen och orkade inte gå den långa vägen tillbaka för att leta upp den. Detta gjorde Massimo helt förkrossad och han grät t.o.m. nu ikväll över den borttappade mössan som hamnat i tigrarnas våld och den stackars Irma som hädanefter tvingas gå barhuvad. Som TUR var lyckades han tidigare idag kasta en slant i en önskedamm rakt i gapet på en fiskstaty som satt i mitten av vattnet. Det osannolika var att Isabella också lyckades få sin peng att landa på precis samma ställe, med klumpiga påsvantar på händerna och bara ett försök att få i den i den tennisbollsstora öppningen. Då får man önska sig något och jag råkade höra att Massimo ändrade sin önskan till lillasysters fördel alldeles innan han somnade. Hoppas tomten hörde det!

Sprutfobi

Panik utbröt åter igen då vi i fredags besökte United Family Hospital för att ta sprutan mot svininfluensa. Sist vi var här, tidigt i våras, spårade besöket ur totalt och samma process upprepades även denna gång. Isabella blev galen, ja helt tokig, så fort vi stängde dörren om oss till vaccinationsrummet. Denna gången hamnade vi i det blå rummet och inte, som förra gången, i det gula aktivitetsframkallande. Blått ska, om jag minns rätt, vara en lugnande färg och tex perfekt för ett sovrum där man vilar. Alltså borde färgen på väggen ha lugnande inverkan på patienterna. Men icke! Nu kan vi inte skylla på färgvalet utan det är bara att inse att Isabella har sprut-fobi av värsta sorten.

Nu är 80% av familjen vaccinerad och det känns skönt att äntligen tagit ett beslut och fått det gjort. Ingen vet hur många som blivit drabbade här då myndigheterna inte lämnar någon information till allmänheten. Oväntat...

Kändisar

Hur ser framtiden ut? Kommer vi kunna visa oss öppet på stan utan att bli nersprungna av kändistokiga fans? Blir det julfirande i burka för hela familjen till stormen lagt sig? Hur hanterar man kändisskapet som förälder? Frågorna är många efter att bilden släppts i Pekings internationella skoltidning (som har en ENORM läsarkrets...öh...eller inte...).

Igår var jag och Irma på vår första barntimme för småttingar som skolan ordnar varje måndag. Rektorn kom förbi och visade stolt upp artikeln hon nyss skrivit om barn och utomhusmiljö. De kinesiska barnen hålls nämligen inomhus så fort det blir det minsta lilla kallt och rektorn ville betona vikten av utomhusvistelse för de små. Lekplatserna gapar tomma denna tiden på året och det är nästan bara de västerländska barnen som syns till. På dagis tycker föräldrarna det är FRUKTANSVÄRT att deras barn tvingas gå ut och leka varje dag och detta heta ämne tas utan undantag upp på varje föräldramöte. De verkar t.o.m. tycka det är för kallt att ta sina barn TILL OCH FRÅN barntimmen, vilket resulterade i att det bara var två barn som dök upp igår. Måste tillägga att vi hade 0 grader och vindstilla... den riktiga kylan har inte ens börjat.

Diwali - ett ljus i mörkret

I helgen var det fest på dagis. Man firade Diwali, hinduernas ljusfest. Mycket uppskattat i vintermörkret! Tillsammans med barnen hade personalen smyckat skolan och hundratals stearinljus lyste upp gympasalen. Alla fick vars ett eget ljus (även 2-åringarna, ingen barnsäkerhet här inte!) i en papphållare som barnen gjort. Det blev dansuppvisning med balettfröken i spetsen och sen var det fritt fram för oss andra att skaka loss till hindumusiken.

Skolan har valt att inte bara fira kinesiska högtider utan även andra kulturers stora dagar. Jag känner att jag måste bidra med något svenskt. Kanske våffeldagen, eller varför inte fastlagsbullefrossa?

Hon missar aldrig ett tillfälle att göra sig vacker... Med Kalle-Anka-klistermärke i pannan och lager på lager av sjalar kände hon sig riktigt festfin.

Lägesrapport 2: Massimo

Massimo går nu ensam kvar på dagisets "Jasmine"-avdelning efter Isabellas flytt. För ett år sedan följde han henne vart hon gick, som en skugga, men detta är svunna tider och idag ett minne blott. Han säger att han saknar henne, men jag vet inte... Jag tror inte han funderar speciellt mycket på den saken.

Dagis är kul, det är bara att ta sig dit som är problemet. Det är ett segande och släpande utan dess like på morgnarna och i nio falla av tio kommer vi för sent. Massimo är enormt slö och norpar tex alltid Irmas barnvagnsplats så fort han får chansen. Att räkna är det han tycker bäst om när de får välja bland de pedagogiska materialet på montesorriskolan. Det intresset får vi tacka Ove för som under stora delar av vår Yunnan-resa räknade vargar och annat otyg med honom i bussen. Kanske borde de fokuserat lite på handstilen också... Bara att hålla i pennan är ett företag för Massimo. Sitt namn skrev han för första gången för en vecka sedan och det är STORT.

Aktiviteten är det dock inget fel på och han har blivit kompis med gamla kära balettfröken igen. För en tid sedan så berättade hon att Massimo är en av de duktigaste i gruppen. Otippat! De andra barnen kan inte vara något vidare...

Sen har vi det där med tanden. En enda extra framtand håller på att växa ut bakom de befintliga, mitt i gommen på Massimo. Kanske trycker den ut de gamla, kanske kommer han att gå runt med tre framtänder snart, vi får se. Eller blir det fem när de "riktiga" kommer. Blir spännande med ett nytt utseende på sonen!

Lägesrapport 2: Isabella

Isabella går sedan en vecka tillbaka i en ny klass på samma skola som tidigare. Det startades upp en ny grupp och för att få jämnare åldersfördelning fick några barn flyttas över till "The Rose" som avdelningen heter. Än så länge är de bara 6 elever i det rosenrött inredda klassrummet och detta innebär full uppmärksamhet från fröknarna. Det kan behövas, för vi har just fått reda på att barnen förväntas kunna skriva 300 kinesiska tecken då de börjar första klass, vilket blir till hösten för Isabellas del. Så nu memoreras det krumelurer dagarna i ända och Isabella verkar tycka det är kul. Hon använder kinesiska och engelska ungefär lika mycket men då nästan alla klasskamrater är kineser så leks det naturligare på det inhemska språket.

Skolans extraaktiviteter, musik, balett och konst, ligger nu inbakade i schemat och inte efter skoltid som tidigare. Det gör att hon är med på allt och tycker det är skoj. På tisdagarna går vi på badhuset och övar simtag och bensparkar men bassängen är djup och modet sviker när sista flytdynan ska bort.

Annars har vi inte riktigt haft någon vardag här i höst eftersom besöken från Sverige avlöst varandra och det varit fest nästan hela tiden. Känns lite konstigt nu, men som tur är har vi ett överraskningsbesök kvar, lagom till den kommande 6-årsdagen...

2 x Mona-Lisa

Tusen tack, Maja! Nu har tavlan kommit upp bredvid Isabellas säng och det blev så fint. Tyvärr krossades glaset på resan hit men det fantastiskt är att IKEA har sin butik väldigt nära oss och dessutom samma sortiment som hemma Så...nu är rutan hel igen!

I väntan på hösten

Vi går fortfarande och väntar på hösten - favoritårstiden - som inte vill komma. Jag minns förra årets fina färger och sköna väder som varade ända till början av december och känner inte alls igen mig i detta kalla klimat. Det gick från sommar till smällkalla vintern på en natt och vi har nog inte hunnit ställa om oss mentalt än. Löven sitter kvar på träden, torra och fula, för någon höstfärg hann de aldrig få. Utflyktsmålen jag kollat upp i guideböckerna till skogarna och bergen runt om Peking kan vi glömma att besöka detta året, såvida vi inte vill bli blånästa och stelfrusna förstås. För här i Peking blåser det isande vindar och temperaturen kryper ner till minus 10 grader om nätterna. Känns som om det kommer bli en låååång vinter...

Mormor kan inte sticka...

...men hon hörde att vi hade det kallt och traskade därför över till Stadsmissionens lokal på lunchen. Där kan tanterna sticka och nu går Isabella, Massimo och Irma klädda i vars en varm och go "hemmastickad" tröja. De kom verkligen till nytta igår då vi var utomhus och turistade nästan hela dagen.

Denna bilden är till dig, Stina! Är det någon som frågar säger vi självklart att det är du som har gjort dem!

Winter Wall

Det blev så klart en sväng till muren med Lisa och Katrin. Och vilken tur vi hade! Fredagsvädret var till skillnad från resten av veckan strålande och klart och gav oss en tjusig utsikt över muren där den ringlande fram över bergstopparna. Så mäktigt, så stort...

Irma satt i selen och gjorde mig varm och svettig efter allt klättrande (så pass att låren darrade av ansträngning när vi kom ner igen, det var länge sedan de gjorde det sist vill jag lova...). Med alla vinterkläder på blir det betydligt klumpigare att ha henne på ryggen. Tre dagar efter promenaden på muren värker min rygg fortfarande och det är nog tur att vi inte har fler inplanerade besök dit på ett tag framöver nu.

Shoppers

Marcel har tillfälligt bytts ut mot nordborna Lisa och Katrin då han reste till Lund tidigt i måndags morse. Lite synd var det om tjejerna då de frusna och jacklösa möttes av ett snöigt och kyligt Peking. Som tur var bestämde sig myndigheterna för att dra igång stadens centralstyrda uppvärmningssystem en vecka tidigare än väntat och vi har nu en behaglig inomhustemperatur i lägenheten. Fram till i söndags liknade vårt hem mer en iglo där vi satt som fastklistrade i soffan, tätt, tätt, under flera lager filtar för att inte förvandlas till ispinnar. Vi släpade t.o.m. hem två elektriska element från affären för att klara köldknäppen - bara för att en timme senare få ett sms om att värmen nu var igång.

Efter bara ett par dagar här fattas Lisa och Katrin allt annat än jackor. Tvärt om! De kan helt enkelt inte bestämma sig för VILKET av plaggen de ska välja. Av alla besökare vi haft hos oss i höst tar dessa förstapriset i shopping. Intensiva dagar av prutande har gjort att de redan nått maxvikten av vad de får ta med sig tillbaka. Och då är det 4 dagar kvar innan hemresan... Hur ska detta sluta...

Pärlan

Här är en liten pärla som tycks bli EXAKT lika dan som sin storasyster. Åtminstone när det kommer till kvinnliga accessoarer. Irma går ingenstans utan att hänga på sig minst ett halsband och helst ska hon ha handväskan med så fort vi lämnar huset. Vad har jag gjort för att få två så fåfängda döttrar?

Farväl Farbror André

I tre veckor har André stått ut med vår röra och snällt funnit sig i att sova i ett litet hörn i vardagsrummet. Hans säng har fungerat som studsmatta dagtid och resväskans innehåll varit allmän tillhörighet. Han har fått busa, pyssla, läsa sagor och helt enkelt vara lekfarbror dygnet runt. Stackaren skulle nog behöva ytterligare ett par dagars ledighet innan han återvänder till jobbet igen.

Mitt i snöovädret lämnade han oss i går och vi hoppas han kommer tillbaka snart igen!