Julefrid

Jag hade egentligen tänkt göra något enkelt av julafton: en lugn dag hemma, helt enkelt. Eftersom barnen redan har så in i bombens med leksaker (som de aldrig leker med och som alla är lite halvt trasiga) så hade jag bara köpt en present var till dem i år. Också ett elektriskt piano, som de fick tillsammans på morgonen genom att gå på skattjakt i kvarteret. Julfiraren Marcel fick helt otippat ett mindre sammanbrott över bristen på paket inför kvällens utdelning så vi fick fara iväg för att införskaffa fler. Färden gick till mega-knutpunkten Ikebukuru, en bra bit från hemmets lugna vrå, och där var det PACKAT av folk. Vi åt en riktigt god lunch och spenderade sen en massa tid på att trängas i jakten på 3 nya sparkcyklar. Så här ett par dagar efter dopparedagen har det visat sig vara det bästa köpet på länge. Barnen sparkar kors och tvärs genom stan utan minsta klagomål. Det är nästan så att jag får jogga bredvid!

Precis när vi satt oss till bords (för att äta ett konstigt julbord bestående av skinka, bläckfisk, lax, räkor, sill, stek, pilgrimsmusslor och potatismos) på julaftonskvällen så knackade det på dörren. Under bråkdelen av en sekund trodde vi det var tomten, men... det var ingen mindre än farbror André som kommit tillbaka från Taiwan! Nu stannar han hos oss ett tag och hjälper till att  underhålla ungarna tills semestern börjar. Ett tufft jobb då de håller på att slå ihjäl varandra ett par gånger om dagen.

Julhälsning

Så var det jul igen. För oss blir det den fjärde i raden att fira långt från familjer och traditioner. Skönt på ett sätt, lite fattigt på ett annat. I år har vi redan ätit vårt julbord tillsammans med andra bundsförvanter och med gemensamma krafter blev det ett rejält sådant. Granen har vi skippat (mest av ekonomiska skäl då snål-morsan vägrade köpa en för ca 4000 kr nere i blomsteraffären) och pynt har vi inget då det lämnades i Peking. Men - vi har bakat varje dag och klippt och ritat julkort till förbannelse. Tyvärr kom pappershögen aldrig längre än till köksbordet och kommer med all sannolikhet att nå soptunnan istället för era brevlådor. Sorgligt men sant.  

Passar därför på att önska en GOD JUL på detta sättet istället!

Det stora julbadet

I söndags gav vi oss i väg till Oedo Onsen för att bada i varma källor på ön Odaiba. Vi var lite osäkra på om de över 40-gradiga nakenbaden skulle vara något för barnen men behövde inte oroa oss alls - det blev succe! Tunnor och bassänger  (både inne och ute) fyllda med olika mineralrika blandningar från underjorden, träskopor att ösa sig med, privata små "tvättbås" och fri tillgång på shampo, balsam, oljor, krämer, ja, listan kan göras lång! Jag fick släpa ut två nyfönade tjejer från damavdelningen så att vi skulle kunna luncha med grabbarna som tillbringat större delen av sin badstund i bastun. 

 Med glass från Baskin Robbins i handen slog vi oss ner och tittade på en stackars apa som uppträdde på bryggan. I min förvirring glömde jag mina cykelnycklar på stället och när vi äntligen var hemma igen efter en skön söndagsutflykt var det bara att sätta sig på tunnelbanan för att försöka minnas vart jag hade lagt av dem. Lyckligtvis befinner vi oss i en stad full med ärliga människor och jag kunde hämta ut dem på Odaibas hitteavdelning. Men först efter att ha fyllt i en hel bibba med papper... Detta kontrollbehov! 

Julavslutning

Jullovet är här! Terminen avslutades med konsert i stor lokal i fredags och alla klasser framträdde med vars två sånger. Massiomos var först ut med en låt om pingviner. Själv var han kejsarpingvinen - jätten - bland sina klasskompisar. 

 Irma såg ut att ha frusit till is när hon intog scenen. Hon var stel som en pinne och drog inte på munngiporna en endaste gång. Någon snäll fröken hade satt hemmastickade mössor på barnen och de såg ut som små bruna ljus-stumpar. Fint!

Till sist var det de stora barnens tur. Isabella sjöng en Oasis-låt. Precis som på sommarkonserten i juni var det härligt att se alla dessa brokiga barn från hela världen uppträda tillsammans. Nu väntas 3 veckors ledighet och jag smider aktivitetsplaner om kvällarna för att vi inte ska drabbas av rastlöshet här hemma.  

Santa Lucia

Ingen vitklädd Lucia här inte! Irma fick vara min alternativa lilla ljusprinsessa istället. Glödande ginkoträd var det närmsta vi kunde komma juleljusen och vi lekte i solen medan Massimo gick på sista tennisträningen för den här terminen.

Irma avslutar sin första termin i Sunshine West på fredag. Hela september försvann hon storgråtande in genom skolans dörrar på morgnarna men kom lyckligtvis alltid ut glad. På kvartsamtalet för en tid sedan berättade fröknarna att Irma inte pratar alls i klassen men att hon förstår vad de säger. Mycket märkligt, för så fort jag hämtar hem henne klockan halv 3 om dagarna går hennes mun i ett. Hon ger ljud ifrån sig precis hela tiden, både på engelska och svenska. Fröken Molly säger att de ser fram emot att Irma ska börja prata i skolan för "hon verkar ha en sådan härlig, raspig röst". De skulle bara veta... Vi håller på att bli galna här hemma på hennes genomträngande, skarpa röst! Hoppas att det lossnar snart så att hon kan få utlopp för sitt snattrande INNAN hon hämtas hem om dagarna.

The neighbourhood

Andre var här och hälsade på ett par dagar. Vi gjorde ett besök på 54e våningen i Mori Tower, som ingår i mega-komplexet Roppongi Hills, alldeles nära där vi bor. Utsikten över våra kvarter var fantastisk, trots molnigt väder.

Come Hula With Me!

Denna terminen har Isabella gått på hulahula. En gång i veckan har hon rullat sina höfter och svängt sin kjol till exotisk Hawai-musik i ett klassrum på skolan. Det har övats hemma i vardagsrummet och hela familjen (plus fam Lindblom som var här när det praktiserades som mest) kan nu gnola texten "Smile on your face, hand on your waist, bend your knee and swing like a coconut tree...a-ooo-haa, come hula with me!". Och rörelserna fixar vi också! På uppvisningen i tisdags gungade tjejerna loss rejält och bjöd på en fin avslutningsshow.

Ocean, Isabella och Zoe.

Yoyogi Pony Park

Högst upp på Isabellas önskelista stod en egen häst. Eftersom det är totalt uteslutet fokuserade vi istället på nästa önskan: att få rida. Tokyo är verkligen ingen hästvänlig stad, men vi lyckades hittade ett ställe där barn fick komma och rida en stund på eftermiddagarna - gratis. Hmm, man blir inte så lite misstänksam när något är gratis i detta land. Tokyos pony-klubb tog ca 2000 kr för en halvtimmes prova-på-lektion så detta lät nästan för bra för att vara sant. Vi bestämde oss för att testa. Eftersom det regnat hela förmiddagen var det lite folk i omlopp och vi var i princip ensamma i parken. Det var ett pyttelitet ställe med 3 små hästar och en bana där barnen fick rida. Isabella tyckte nog att det var lite snopet att inte få rida själv utan att två hästtjejer ledde runt hästen. Men hon var glad ändå och hade dagen till ära på sig sina nya RIKTIGA ridbyxor som Olof och Johanna skickat i present. Kunde knappast bli bättre!

Irma och Massimo övade sig på plåt-pållen innan de satte upp på den riktiga hästen från Hokaido.

Isabella 8 år

Isabella hade bjudit hem lite kompisar på "tjej-party med pyssel och pizza" efter skolan i fredags. Massimo var strategiskt utplacerad hos en kompis och jag tänkte att det nog skulle bli en lugn och mysig kväll med bara flickor i huset. Vi hade bunkrat upp med en massa pyssel, men det visade sig att bara hälften av barnen var intresserade av klipp och klistra-verksamhet. Istället gick de loss på Massimos svärd, pistoler och pinnar och vips var den rofyllda julstämningen som bortblåst. Efter en del kompromisser organisering fick tjejerna i alla fall gjort lite julkort, bakat sin egen pizza, lekt paket-lek, ätit tårta, hittat gottepåse, tävlat och ritat roliga gubbar. När sista gästen klev ut ur huset korkades vinflaskan upp här hemma och jag flyttade mig inte ur soffan på hela kvällen.