Bye bye bloggen!

Nu lägger vi ner denna bloggen för en tid framöver. Vi och vi... det är snarare kineserna som ligger bakom kuppen. Men, vi har startat en ny på www.tjingtjongfamiljenwong.blogg.se så oss slipper de inte. Hoppas ni fortsätter läsa om vår vardag där istället!

Jagad?

Nu är det kris! Kineserna har stängt ner hela "blogspot" och vi kommer inte längre åt vår blog. Jag känner mig som en halv människa och har helt tappat mig själv (vem är jag egentligen?). Hela eftermiddagen satt jag här i 36 graders värme, svettades och visste inte vad jag skulle göra med helgens fotoskörd. Marcel har hittat en bakväg till bloggen men den är skum och man kan inte lägga in bilder. Så...jag får väl skapa en ny sida om det inte kommer igång igen snart. Om det inte är så att kineserna är ute efter oss?! Hmm, den nya bloggen får kanske bli en deckare...

En främling i badkaret

Vår lägenhet har på bara ett par veckor förvandlats till en kloak. Iallafall av lukten att döma. Med 4 toaletter, 4 duschar, 1 badkar och en mängd vaskar står vi i nära kontakt med Pekings undre värld. Vattenlås saknas, så det är fritt fram för obehagliga odörer att ta sig upp genom avloppen. Dessvärre är det inte bara dofterna som besöker oss utan även små läskiga djur. Igår hittade jag en lurvig, långbent varelse i badkaret (nej ,det var inte Marcel som tog ett eftermiddagsdopp!). Insekten var 5 cm lång och snabb som bara den. Han flydde i panik mot avloppet, men jag hann före med en schampoflaska. He, he! Jag har även sett ett par kackerlackor i köket, men de är inte lika lätta att ta död på. Hårdhudade, listiga äckeldjur! Jag gillar dem INTE! Men för att nämna något positivt när det gäller insekter så hittade jag en vandrande pinne på altanen för en tid sen. Kändes exotiskt!

Längtan till havet

En dag som idag, med 32 grader och gassande sol, längtar man tillbaka till Busans fina stränder och svala havsbris. Irma, jag och Shannon har varit på ännu en marknad i förmiddags, denna gången ett enormt ställe bara med kökstillbehör. Wow! Fick en att vilja vara hemmafru resten av livet! (Eller nej, jag tror inte det...) Det var svettigt värre bland alla grytor, slevar, matpinnar och diskmedel.

Om en timme ska vi över till grannhuset där kompisarna ordnat en slags föräldrar-och barngrupp. De har satt upp en liten pool på sin takterrass så lite vattenkänsla blir det trots allt.

Moppen

Då större delen av familjen Wong var i Korea passade Marcel på att förverkliga sin dröm om en egen moppe. Han hade tittat ut en snabb, batteridriven, skinande grej hos närmsta handlaren och efter vår ankomst i lördags blev det en tur dit för att godkänna valet. Tja, vad ska man säga? Den ser väl ut som en moppe ska göra, med två hjul och ett styre, inte vet jag?! Vi tog den iallafall och i går blev det långfärd ner på stan. Tyvärr ryms inte hela familjen på sadeln utan Irma och jag fick ta cykeln. Inte helt fel med tanke på all den goda koreanska maten vi frossat i på sista tiden... Nu är planen att skaffa ett fordon till så att det blir ännu lättare att ta sig fram. Vi får se. Hur som helst var det härligt att snirkla sig fram genom stan på smala, livliga gator. Peking har verkligen blommat upp i värmen!

Tuffaste svetsaren i Korea

Också blev det då en solskärm till sist... Eftersom Then-Pong på dagis har en liknande gick det ABSOLUT inte att övertyga Massimo att välja en lite mer diskret och "normal" keps. Nej, en skärm med ett fräckt klistermärke skulle det vara! Nu är det bara så att klistermärket måste rivas bort, för annars kan man inte titta ut genom solskärmen. Massimo vägrar och bär istället sin huvudbonad på sitt eget lilla vis. Det roligaste är att han känner sig som den tuffaste killen i världen!

Down town

Busans strandpromenad med fina stränder och rikt folkliv är en hit. Staden ligger jättefint insprängd mellan havet och bergen. De har utnyttjat varje liten ledig yta till att bygga på och resultatet är fräckt. Längs med vattnet ligger fiskrestauranger, kaffeställen och hotell. Det hela kändes väldigt modernt, iallafall jämfört med Peking. Min bild av Korea stämde inte alls. Jag trodde landet skulle vara hästlängder efter Kina men det visade sig vara tvärt om. Man såg ingen fattigdom, de flesta byggnader var moderna och affärernas utbud överraskade verkligen!

Busan fick dock ett litet minus när det gäller folkets tålamod med barn. Vi är vana vid kinesernas enorma barnkärhet och att alltid mötas av leenden och öppna armar. Koreanernas svala och ibland irriterande sätt var en överraskning. Som tur var hade vi moder Teresia med oss som vägde upp lokalbefolkningens beteende genom att ömma om de små.

Nästan död...

En gammal gravsättning i den koreanska staden Gyeongju höll på att bli min död. Men har man överlevt en sugande bläckfisks dödsgrepp så klarar man det mesta.

Vi hade, efter en fullspeckad dag med tempelbesök, finmiddag och keramikfabriker, bestämt oss för att avsluta dagen med en god kopp kaffe. Vi tog med våra pappersmuggar till en park i närheten och lät barnen springa iväg och frigöra lite energi innan den 1 h långa bilresan hem igen. Innan vi fattade vad som hänt kom en man fram till oss och sa att det nog inte var så bra att låta barnen klättra upp på kullen. Det var livsfarligt, sa han. Barnen?? I ett huj hade de tagit sig upp till toppen och satt nu högst upp och vinkade åt oss. Hoppsan! Jag slände av mig sandalerna och gav mig raskt iväg uppåt. Inte förrän jag kommit upp insåg jag att mannen faktiskt hade rätt: detta var ingen lekplats! Efter att ha skällt ut barnen (som började gråta av rädsla och trodde detta var slutet, ganska opedagogiskt av mig...) och kallat upp Henning till toppen fick han hasa sig ner med ett barn i taget genom det torra, hala gräset. Det blev 5 svettiga vändor för honom, den sista för att agera ankare åt mig. Hm, hade jag fallit så hade jag lätt dragit med mig honom ner för kullen... Behöver nog inte nämna att han blev dagens hjälte och heller inte att när jag senare skulle avnjuta mitt iskaffe var det det blaskigaste jag någonsin smakat.

Utsikten från toppen var fantastisk, men tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av stunden. Väl nere igen förevigade Stephen denna kväll genom några fina foton.

Fiskfrossa

Busan ær ett paradis før fiskælskare. Førsta kvællen provade vi både kingcrab och kamtjatkacrab, två jættar på vardera 5 kg. En fantastisk matupplevelse som høll på att sluta med att vi blev utslængda från restaurangen. Anledningen: stimmiga, uppskruvade barn. Som tur var la sig de størsta spænningarna dagen efter och vi kunde i lugnan ro besøka den stora fiskmarknaden i stan. Det myllrade av slemmiga, overkliga havsdjur i skålar, lådor och på fat. En del levande, andra nyslaktade. Allt var dagsfærskt.

Fiskegummorna hade givetvis sina solskærmar på och bar de størsta gummihandskar jag någonsin sett.

Familjen Debbie kom till Busan från Seoul før att spendera ett par dagar med oss. Detta underlættade nær vi skulle bestælla mat i de svårtydda mennyerna (inte før att underskatta T och H:s førmåga att tyda koreanska krummelurer!). Vi testade alla møjliga læckerheter från havet och av allt jag smakade var det nog den levande blæckfisken som gav størst intryck. Den søg sig fast på insidan av underlæppen och vægrade slæppa. Kænslan var ungefær den samma som nær jag trampade på en råtta på Bali før 5 år sedan. Den bet mig i lilltån och vægrade slæppa taget trots att jag førtvivlat sparkade med benet.

Koreanska kompisar!

Havsluft, sol och friska vindar... Att semestra i Busan var verkligen vad vi behøvde! Och så RENT allting ær! Efter en vecka i denna 4-miljonersstad kænner vi oss ganska "hemma" i familjen Jensen-Nilssons lægenhet. Jag kan ungefær lika mkt koreanska som kinesiska, ser inte skilnad på folket och hittar fantastisk mat runt varje gathørn. Inte alls dumt! Vi har turistat, shoppat, krængt underbar mat, bestigit både kullar och berg, kastat sand och framfør allt låtit barnen leka ohæmmat. Hærligt!

Koreanerna har dille på solskærmar. De ser ut som svetsare hela høgen, med stora svarta skydd før sina ansikten. Teresia och Tekla demonstrerar hær en lite enklare modell i fræckt, rutigt tyg. Massimo vill JÆTTEGÆRNA ha en och han har tjatat hela veckan vilket har lett till att jag lovat honom en innan vi åker hem. Jag førsøker førhala inkøpet i hopp om att han ska glømma, men grabben ger sig inte.

Guddøttrarna har æntligen presenterats før varandra. Førsta møtet gick bra och de verkar trivas bra ihop. Fast mest har de hængt i vars en sele på sina førældrar och bara gungat med.