Nästan död...

En gammal gravsättning i den koreanska staden Gyeongju höll på att bli min död. Men har man överlevt en sugande bläckfisks dödsgrepp så klarar man det mesta.

Vi hade, efter en fullspeckad dag med tempelbesök, finmiddag och keramikfabriker, bestämt oss för att avsluta dagen med en god kopp kaffe. Vi tog med våra pappersmuggar till en park i närheten och lät barnen springa iväg och frigöra lite energi innan den 1 h långa bilresan hem igen. Innan vi fattade vad som hänt kom en man fram till oss och sa att det nog inte var så bra att låta barnen klättra upp på kullen. Det var livsfarligt, sa han. Barnen?? I ett huj hade de tagit sig upp till toppen och satt nu högst upp och vinkade åt oss. Hoppsan! Jag slände av mig sandalerna och gav mig raskt iväg uppåt. Inte förrän jag kommit upp insåg jag att mannen faktiskt hade rätt: detta var ingen lekplats! Efter att ha skällt ut barnen (som började gråta av rädsla och trodde detta var slutet, ganska opedagogiskt av mig...) och kallat upp Henning till toppen fick han hasa sig ner med ett barn i taget genom det torra, hala gräset. Det blev 5 svettiga vändor för honom, den sista för att agera ankare åt mig. Hm, hade jag fallit så hade jag lätt dragit med mig honom ner för kullen... Behöver nog inte nämna att han blev dagens hjälte och heller inte att när jag senare skulle avnjuta mitt iskaffe var det det blaskigaste jag någonsin smakat.

Utsikten från toppen var fantastisk, men tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av stunden. Väl nere igen förevigade Stephen denna kväll genom några fina foton.